En livränta, på engelska annuity, är ett finansiellt avtal, vanligtvis tecknat med ett försäkringsbolag, som är utformat för att ge en ström av utbetalningar till en individ. En investerare gör inbetalningar, antingen som en engångssumma eller över en period, och i gengäld förbinder sig försäkringsbolaget avtalsmässigt att göra periodiska utbetalningar tillbaka till investeraren vid ett senare tillfälle.
Även om livräntor ofta diskuteras i samband med pensionsplanering, är nyttan specifik för en individs finansiella omständigheter. En grundlig analys av deras struktur, fördelar och nackdelar är nödvändig innan man integrerar en i sin finansiella strategi.
Det finns två primära klassificeringar av livräntor baserat på tidpunkten för utbetalningarna:
Livräntor kategoriseras också efter sin utbetalningsstruktur:
Det är avgörande att inse att livräntor inte är likvida tillgångar. Medel som är bundna i en livränta kan inte enkelt tas ut för andra finansiella behov utan att medföra straffavgifter. Dessutom är livräntor föremål för olika avgifter och provisioner, vilket kan påverka den totala avkastningen på investeringen över dess livstid.
En balanserad bedömning av livräntor kräver en detaljerad granskning av deras fördelar och nackdelar.
Kan ge en pålitlig och förutsägbar inkomstkälla under pensionen, vilket minskar risken för att leva längre än sina besparingar. I Sverige är detta koncept likt en traditionell pensionsförsäkring.
Vissa typer av livräntor erbjuder funktioner som justerar utbetalningarna för inflation, vilket bevarar köpkraften över tid.
Medlen inom en uppskjuten livränta växer utan att beskattas årligen, vilket möjliggör en potentiellt större ränta-på-ränta-effekt.
Många livräntor inkluderar en bestämmelse som betalar ut ett efterlevandeskydd till utsedda förmånstagare, vilket säkerställer att tillgångar överförs utanför en formell bouppteckningsprocess (probate).
Livräntor är långsiktiga avtal. Förtida uttag resulterar ofta i betydande återköpsavgifter (surrender charges) och skattepåföljder.
Dessa produkter kan ha höga administrativa avgifter, dödlighets- och kostnadsavgifter (mortality and expense charges) samt förvaltningsavgifter som minskar den totala avkastningen.
Att ta ut medel före en specificerad period, vanligtvis flera år, utlöser återköpsavgifter som kan minska den ursprungliga investeringen.
De garanterade utbetalningarna från en fast livränta kan vara lägre än den potentiella avkastningen från andra investeringsformer på lång sikt.
Att avgöra om en livränta är överlägsen en 401(k) beror på en individs specifika finansiella mål, risktolerans och pensionshorisont. I en svensk kontext kan frågan omformuleras till: "Är ett privat pensionssparande via försäkring bättre än en tjänstepension?" Dessa två finansiella verktyg tjänar olika primära funktioner och är inte ömsesidigt uteslutande. En konsultation med en kvalificerad finansiell rådgivare är avgörande för personlig vägledning.
Den grundläggande skillnaden ligger i deras struktur och syfte. En 401(k) är en amerikansk arbetsgivarstödd pensionssparplan, vilket närmast kan jämföras med tjänstepension i Sverige. En livränta (annuity) är däremot ett privat avtal med ett försäkringsbolag, liknande ett privat pensionssparande eller en kapitalförsäkring med löpande utbetalningar.
Med en 401(k) bidrar en anställd med medel före skatt från sin lön till en portfölj av investeringar, såsom fonder bestående av aktier och obligationer. Det primära målet är att bygga upp ett kapital genom marknadsdeltagande.
Omvänt är en livränta främst ett verktyg för utdelning av kapital. En individ finansierar avtalet, och försäkringsbolaget tillhandahåller en garanterad ström av inkomster.
Andra viktiga skillnader inkluderar:
401(k)-planer har årliga insättningsgränser fastställda av den amerikanska skattemyndigheten IRS. Livräntor har i allmänhet inte sådana insättningsgränser. I Sverige regleras avdragsrätten för privat pensionssparande, och tjänstepensioner har ofta tak baserade på lön.
Uttag från en 401(k) före 59 ½ års ålder medför vanligtvis en straffavgift på 10 %, utöver inkomstskatt. Även om livräntor också har straffavgifter för förtida uttag (återköpsavgifter), styrs deras struktur av avtalet, inte av federala pensionsåldersregler. I Sverige är uttagsregler för pensionssparande strikt reglerade i lag och kan tidigast påbörjas vid 55 års ålder.
Insättningar till en traditionell 401(k) är avdragsgilla och tillväxten är skatteuppskjuten. Uttag beskattas som vanlig inkomst. Livräntor som köps med beskattade pengar har en annan skattebehandling, där endast vinstdelen av uttaget beskattas som vanlig inkomst. Svenska pensionsprodukter har varierande skatteregler, från avdragsgilla insättningar med inkomstskatt på uttag (traditionell pensionsförsäkring) till ingen avdragsrätt men skattefria uttag (kapitalförsäkring), där en årlig schablonskatt istället utgår.
